Kaos!

 Hej! 

Behöver bara få skriva av mig..... 

Idag skulle våran hund opereras men operationen ställdes in i morse pga att ortopeden skadat sig och det är brådskande med operationen då våran hund har en fraktur i en tå. Denna operation skulle göras 34 mil bort då det är sån brist på veterinärer och framförallt ortopeder... 

Jag har sen kl 08.00 - 14.00 suttit oavbrutet och försökt hitta någon som kan operera våran hund men utan resultat, hon bröt tån i förrgår. Mår skit då vi inte kan göra nåt förutom att linda tån så vi var hos våran veterinär i går å idag för röntgen och bandage runt tassen. Hon är en stor och tung hund på detta och fick diagnosen Spondylos i ländryggen föt några månader sen som hon dock inte haft alltför stora problem av än så länge men såklart lite ont å stel och jag har åkt flera mil varje gång med henne till närmaste fysioterapeut för att rehabilitera och bygga muskler på henne för att kroppen ska hålla.... 

Jag jobbat med övningar från fysio varje dag å gör allt jag kan för henne men nu känns allt totalt hopplöst och jag vet inte om jag orkar mer nu, håller på bryta ihop och har nyligen kommit ur en jätte tuff  svacka i min ångest och trodde inte jag skulle ta mig igenom den och en misslyckad tms-behandling på det som gjorde att jag började må ännu sämre å var på botten. Tack vare min hund och mina hundar genom åren har jag fortsatt och orkat kämpa och överlevt. Dom senaste 2 åren har mest varit motgångar pluss min svacka och har haft oturen att få låta ta bort 3 hundar på raken på 1 1/5 år pga av ålder och dom två senaste alldeles för unga pga sjukdom och olycka och nu fick våran hund diagnosen Spondylos och nu bruten tå 😭

Tidigaste tiden för ev operation blev den 31 maj och 42 mil bort. Jag är helt utmattad av allt detta å all motgång dom senaste 2 åren. Sjuka hundar som gått bort en efter en på kort tid och så unga. Och på detta att jag rasade psykiskt å har nyligen börjat må mer stabilt och fått tillbaka lite av livet och fått en bra medicin till min hund för hennes Spondylos och bra rehab å hon har mått så bra tack vare en jätte bra medicin  som nu är test noterat, medicin som funkar bäst såklart 😫 

Vi vet inte om det kommer gå att fixa tån den 31 maj ens å ändå åka 42 mil enkel väg. Och hon kommer måste va stilla i flera månader och lång rehab efter tån läkt så ännu mer rehab. Och vi kanske måste ta bort henne bara 6 år gammal pga ortoped brist i hela landet och vi bor så långt bort från alla specialister och djursjukhus 😭 

På detta så fick min andra  hund förra sommar somna in bara 3 år gammal efter nästan två års kamp med hans allergi och nu har vi bara en hund och hon är mitt största intresse, motivation, glädje. Vi var nyligen med i tidningen om psykisk ohälsa och vad djuren har för betydelse för mig. 

På detta så har min kropp/artros i kroppen spridit sig och är sämre fysiskt än nånsin och på det har jag känt mig sjuk sen oktober förra året och jag springer hos läkare för provtagning och hittills hittar dom inget fel så förutom förhöjd sänka å det tar skit lång tid innan jag får läkartid och får provsvaren på proverna dom tagit och tar och har väntat i 2 månader snart på att få komma till sjukgymnast för artrosen och värken för att få röntgen igen. Kroppen har rasat på vara några veckor men min hund får mig att ändå ta mig ut och inte ge upp och nu vet jag inte när eller om hon kommer bli bra ens 😭 

Jag älskar att vara aktiv med min hund å nu får jag inte träna hund på mycket länge det roligaste jag vet och som också är en stor del av mitt sociala liv då jag är sjukpensionär och det oftast bara är jag å vovven. Nu blir det ingen träning, ingen motion så jag får motionera själv och skippa hund träning. Inte kul att va ute och gå utan hund 😔 

Min hund är min bästa vän och jag orkar inte förlora henne ännu, då blir det 4 hundar på 2 år! 

Jag känner konstant smärta, sover mycket dåligt, känner mig sjuk hela tiden, mycket ångest och panikångest och nu detta med bruten tå och ingen kan operera för än om 10 dagar som sagt och ska man operera in en skruv i tån som i detta fall så ska det göras helst samma dag! Så det ser inte ljust ut. 

För jävligt att man kanske måste ta bort sin hund pga ortoped brist och pga av att allt ligger i södra Sverige. Orkar inte, bara för mycket och jag hinner inte återhämta mig innan nästa pers händer. I 2 år har jag kämpat med min psykiska ohälsa och fått kämpa för att få hjälp å terapi igen efter flera år utskriven från psykiatrin då jag kände mig friskare än nånsin, smärtan i kroppen värre än nånsin, sjuka hundar, och inflammation och virus i kroppen sen oktober. Jag orkar inte ta tag i mitt utan all energi går till att hjälpa vår hund. Mina djur kommer först och har alltid gjort. 

Hur ska jag orka strida för att läkarna ska ta mig på allvar när jag säger att nåt är fel i kroppen, virus som aldrig går över och står i kö på psykiatrin för terapi igen, gått i terapi typ hela livet, så less! 

När allt börjat kännas något lättare psykiskt i alla fall så händer detta. Vill bara ge upp 😫 

När allt rasar.....

 För ca 1 år sen rasade jag.... Igen. Samtidigt träffade jag mitt livs kärlek, Simon. Vi träffades för ca 2 år sen och jag var överlycklig då jag levde i ett förhållande utan samliv överhuvudtaget. Tryggt och lugnt där jag hade kontroll på allt, vi levde ihop som vänner och jag som i alla mina relationer levde mitt egna liv. Vi hade ingenärhet, ingen humor trots det så älskade vi varandra men som vänner. Jag hade det bra.

Jag lämnade det förhållandet för Simon, hade på så många år inte upplevt kärlek, har inte varit kär i mina tidigare förhållanden förutom en gång och det förhållandet var många år sen och jag blev väldigt bränd, sårad och trasig när det tog slut. Efter de har jag inte släppt in någon och inte heller varit kär, trott att jag varit kär....

När jag träffade Simon så föll jag pladask. Hans leende och hans fina, djupa, snälla ögon fick mig på fall. Vi fann varandra direkt. Från den dagen har vi hällt i hop. Oskiljbara och jag fick uppleva passion, skratt, äventyr, villkorslös kärlek igen! Vi flyttade ihop snabbt och vi har haft mycket roligt men även mycket utmaningar och motgångar bara på 2 år. Jag vill tro att det gjort oss starkare.

Jag har svårt att förklara och beskriva med ord hur lycklig men också livrädd jag var och är över att känna detta för någon igen och släppa in en människa. Jag har nästan ingen tillit till människor. Jag fann trygghet i mina djur och det är dom som fått mig att orka och vilja leva. Jag stöter bort människor jag kommer nära och jag förstod inte riktigt hur illa mitt tidigare förhållande gjort mig. Han gjorde mig inte ledsen medvetet eller med vilja utan vi växte ifrån varandra... Eller han från mig och mitt hjärta brast när vi gick skilda vägar. Vi var dock vänner i några år och vi fanns alltid där för varandra men pga olika saker så höll inte vänskapen och nu finns han inte längre i livet.

Jag bodde i Umeå när jag träffade Simon och för snart 2 år sen flyttade vi till hus i bygdsiljum. Jag trivs där mestadels men jag lämnade min trygghet och vänner och bekanta. Jag hade 2 hundar när vi träffades som båda med bara några månaders mellanrum gick bort pga ålder och sjukdom. Mycket förändringar hände samtidigt och på detta började jag försiktigt trappa ut en medicin och det var då jag började må sämre igen...

Innan jag träffade Simon så hade jag några år tidigare gått i terapi och fått bra hjälp, KBT, trauma behandling och nya mediciner och skrevs ut från psykiatrin år 2015. Jag mådde bättre än någonsin och kände mig friskare än nånsin. Helt frisk från min sjukdom blir jag inte och efter det har jag haft mina svackor men dom har inte varit lika tuffa och hanterbara. Sen som sagt för ca 2 år sen började jag trappa ut en av mina mediciner pga vikten då jag kände mig så stark och hög på kärlek vilket jag ångrat djupt. Började sova sämre, mer upp och ner i känslor och humör, mer ångest så jag höjde den nästan upp till full dos igen men har inte blivit riktigt bra. Jag har ju mina diagnoser som jag fått lära mig att leva med. När vi flyttat och jag landade i nya huset och i bygdsiljum så kom som allt ikapp mig och jag kunde inte fly så som jag gjort hela mitt liv. Vi tog en omplacerings hund som krävde väldigt mycket och jag hade egentligen inte orken för honom då. Han med av allergi och var väldigt stressad och jag klarade inte av det och pga allergin fick han somna in förra året. Jag var jätte nere och kände att jag måste kontakta psykiatrin igen. Jag fick lov att byta psykiatri pga dåligt bemötande av en läkare på Umeå psykiatri och tänkte att jag ska vara modig och börja om på en ny klinik. Jag fick tillslut träffa en läkare där och jag blev tillfrågad och erbjuden T S-behandling. En ny behandlingsmetod främst för personer som lider av depression. Jag var tydlig med att jag känner mig nerstämd och inte deprimerad då jag haft flera riktigt djupa och svåra depressioner tidigare i livet.

Här var jag, i ett nytt förhållande, vi håller fortfarande på att lära känna varandra med allt vad det innebär, och ny bostad, mina hundar som var min största trygghet var borta, jag mådde sämre, jag blev dåligt bemött på psykiatrin, inga vänner eller bekanta i min närhet osv....

Jag blev ju som sagt ovan erbjuden TMS-behandling som är väldigt ny inom psykiatrin i Sverige och det utförs bara på 3 ställen i Sverige ännu. Jag sa till läkaren att jag skulle tänka på saken och jag är ju väldigt rädd av mig för nya saker, mediciner osv men tog mod till mig att tacka ja.

Ångrar mig djupt. Jag började behandlingen i oktober 2021 och fick avbryta efter halva tiden pga att jag började må ännu sämre. Jag fick inget stöd eller någon uppföljning från läkarna eller från personen som utförde behandlingen. Allt rasade inom mig och jag förstår inte varför! Vad hände!? När jag frågade om detta, om varför jag mår sämre så fick jag inget svar. Det hela kändes ogenomtänkt och så obeörövat. Kände mig som en försökskanin, som att man experimenterade med mig. När jag berättade för personen som utförde behandlingen att jag inte klarar av att fortsätta så frågade jag igen varför det blev som det blev...

Hen svarade att TMS är jätte effektiv på patienter med depression men även mot ångest och Hen pratade på om hur bra det är för personer med depression då man då är avtrubbad och som avstängd osv.... Jag sa då att jag lider av ångest, PTSD, GAD, OCD framförallt och behöver stänga ner hjärnan så att säga, då skrattar Hen till och blir nervös och obekväm och mumlade något i stil med:, "Ja, jo OCD och PTSD är ju såklart lite annars" Det var svaret jag fick och på detta skrattade han till och tyckte att det hela var lustigt!

Jag blev förstörd av detta, totalt och för 1 1/5 månad sen mådde jag sämre än på många år. Haft och har ännu sämre sömn, panikångest, känner av PTSD n och OCD n mer än nånsin på många år. Medicinerna hmöer inte lika bra som innan detta och jag känner mig förstörd.

För 1 1/5 månad sen mådde jag så dåligt att jag bara ville dö, vaknade med ångest och panikångest och somnade med ångest och panikångest. Jag sov knappt, jag var konstant livrädd och otrygg, fixade inte att äta eller knappt att ta mig ut ur huset.... Jag väntade och väntar fortfarande på terapi på psykiatrin, står i kö. Jag var nära flera ggr att lägga in mig själv på psyket vilket jag aldrig tänkt förut, då jag vet hur miljön är där. Jag har klarat mig ifrån det i alla år men denna gången kändes det som att det var nära att hända. Men jag tog mig igenom detta med hjälp av främst mig själv och Simon och mamma. För första gången i mitt liv och i en relation så öppnade jag mig helt för min parter och min mamma för jag skulle ha gått under annars. Har alltid hållit det mesta inom mig, inte vågat eller kunnat eller känt den tilliten att berätta när jag mår dåligt och be om stöd och tröst från nära och kära men denna gången hade jag rent ut sagt inget val.

Nu vet min familj och Simon hur fruktansvärt dåligt jag mådde, mina innersta tankar och mer om mina diagnoser. Simon har varit och är ett otroligt stöd men rädslan att bli och vara en börda för alla är djupt intotad i mig. Förmågan att be om tröst och stöd är dålig. Vill inte belasta någon för mycket. Ständig rädsla att bli övergiven osv...

Men jag kände att nu, 41 år gammal så tänker jag berätta och försöka känna tillit till nära och kära. Jag har senaste veckorna mått mer stabilt och sover något bättre. Går på bedömnings samtal på psykiatrin för ev terapi. Jag har det fortfarande kämpigt och mycket oro inom mig och sover dåligt och vaknar i princip varje natt efter ca 2 timmar av en panikångest attack. Jag försöker verkligen att va positiv och glad men det är svårt när ångesten är hög och man är konstant trött och har smärta i kroppen. Jag försöker tycka om mig själv mer och ta hand om mig själv bättre. Jag håller på att sluta skämmas över min sjukdom och tillåta mig att må som jag gör och inte utsätta mig för något jag inte mår bra av. Panikångest har jag inte lidit av sedan jag var tonåring fram till ca 22 års åldern men nu ofta. Jag gör allt jag kan göra på egen hand för att må bättre. Öppnar mig mer, våga visa och säga som jag känner och hur jag mår, mediterar, motionerar och äta nyttigt.

Jag är så förtvivlad över att det blev så här, trodde aldrig att jag skulle må så här dåligt nånsin igen, ja visst svackor, ja men inte som det var för några veckor sedan. Jag känner att jag inte orkar så mycket mer nu. Har kämpat med min sjukdom i så många år, jag vill leva men känner ofta att jag inte vet om jag orkar....

Jag är som i chock. Jag har försökt hitta information om TMS och dess biverkningar men det står i princip ingenting förutom att man kan få ont i huvudet och bli trött och att det ges mot depression.... Hur kan man utföra en behandling som man knappt vet något om!? Jag har tappat tilliten till psykiatrin samtidigt som jag behöver dom. Jag har grubblat på detta i månader och jag tror själv att TMS:en stimulerade nåt område i hjärnan som utlöste något som gjorde att det jag trodde var behandlat och färdigt med kom åter. Det är det ända jag kan komma fram till. Något blev väldigt fel. Ingen läkare vill och kan inte svara på mina frågor kring detta. Jag får helt enkelt leva med detta och hoppas att jag får rätt hjälp framöver. Medicinen jag fick 2015 hjälpte mig mycket, det blev mer lugnt och stilla i huvudet och nu har plötsligt locket öppnats igen och jag känner mig så skör och så som jag mådde innan medicinen och trauma behandling. Känns som att medicinerna inte riktigt hjälper längre.

Jag vet inte hur jag ska orka men kämpar på. Jag har klarat mig igenom mycket jobbigt och tagit mig igenom många depressioner och hemska händelser så jag borde känna mig stark nog att ta mig igenom detta men jag känner inte det. Jag är trött. Jag är livrädd över att jag inte kommer må stabilt och riktigt bra nånsin igen..... 

När 2 själar möts uppstår magi!

Simon

Första gången jag såg dig och våra blickar möttes hände och väcktes något i mig som jag inte riktigt kan förklara. Jag såg en vänlig, intressant och något mystisk människa med en aning smärta i blicken. En nyfikenhet väcktes.

Jag visste inte var det var men jag drogs till dig direkt, som en magnet, som en energi som stämde ihop med min. Jag Ville bara veta allt om dig, din historia både det bra och det smärtsamma. Dina innersta tankar och drömmar!

Det kändes så snabbt att du såg min själ och jag din, vi har mötts förr, någonstans! Jag bara vet det. Ditt leende och din blick helar mig, ger mig mod och styrka, du får mig att tro mer på mig själv, kanske är jag inte "ensam" trots allt.

Ditt sett att se på mig, att tala till mig på får min puls och mitt hjärta att rusa, jag är livrädd och oerhört lycklig på samma gång, och varje gång du tar min hand eller omfamnar mig så blir jag lugn och trygg. Det skulle kunna komma en tornardo så länge du bara håller om mig.

Du får mig att känna mig viktig och betydelsefull, tack! Den kopplingen jag känner med dig känns så sann och stark. Jag kan inte i ord beskriva så som jag redan känner för dig, efter en så kort tid, det måste vara magi och ödet. 

Du har vunnit en plats i mitt hjärta, mina känslor överraskar även mig. Dom är så ärliga, så sanna, så innerliga. Allt känns surrealistiskt, är jag i en dröm? Det känns som att du är mig och jag är du, en sådan ovanlig och euroforisk känsla. 

Jag är förbryllad och förtrollad av dig, jag är så imponerad av dig, du är en förebild för mig. Du är en sådan inspirationskälla, så mycket glädje och full av kärlek och kreativitet!

Hur kan man känna en sådan oerhört stark dragning till en människa man nyss träffat? Så skrämmande och fantastiskt på samma gång. Hur kan du veta vad jag tänker och ska säga och tvärtom? Kan du vara min själsfrände? Kan du va den som jag blir gammal med? Finns evig kärlek? 

Hur kan en blick och ett leende ge ett sådant lyckorus och sådan innerlig värme? Jag kan känna din värme, din energi trots att du inte sitter tätt intill mig, hur är det möjligt? När jag är I din famn försvinner allt sorger, bekymmer och besvär, näst intill även min smärta! 

I din famn är jag i nuet, magiskt! Att just du kom in i mitt "enformiga" och "ensamma" liv är jag så tacksam för. Det är ett under! Våra vågar möttes av en anledning. Vad som än händer eller blir mellan oss så glömmer jag aldrig dig och denna, vår tid. Tack för du är du. För att du tar fram mina bra sidor. Du berör min själ! Innerligt och ömt  

Tack för just vår relation och vår tid hittills, för ditt engagemang. Jag ser så fram emot framtiden med dig, allt vi ska uppleva, hur vi kommer utvecklas. Jag vill finnas för dig! 

En längre tid har jag tappat bort mig själv och mina drömmer, jag har länge varit i ett mörker i en dimma och jag har inte hittat ljuset och hittat ut och så dyker du upp och lyser upp mitt liv igen! Jag ser inte dimman längre och allt känns ljusare igen! Jag känner mig inte längre "ensam" och utanför! En inre tyngd har släppt. 

Jag lever igen! Vilken känsla! Jag har börjat blommat ut. Hur lång vår resa än må va och bli så tack från djupet av mitt hjärta att jag fått träffa dig. Varje dag med dig i mitt liv är himmelsk och när du rör vid mig stannar allt....

Så Simon, nu börjat ett nytt kapitel i våra liv, vilken resa det ska bli! 

Till min vän i himlen!

1. Sorg i mitt hjärta! En vecka sedan du gick bort min vän, det gör ont 😭💔

Tack för allt du gett mig, lärt mig, för de gånger du räddat mig från depressioner, för alla äventyr, för din omtanke, för att du trodde på mig, för att du trodde på mig och fick mig att våga testa nya saker som att lära mig spela trummor....

Du kom in i mitt liv när jag faktiskt behövde vet som mest, vi har stöttat och hjälpt varann så mycket. Du var så snäll mot alla och brydde dig om allt och alla. Tack för att jag fick lära känna dig  tack för din värme och omtanke.

Du gick bort alldeles för tidigt, så orättvist!

Vila i frid min vän tills vi möts igen Björne ❤

Att vara HSP i denna värld.....

...ur mina ögon....

Har så oerhört svårt att tro just nu, tro på universum och på andevärlden, på allt just nu! Förluster och så mycket motgångar sista åren, förstår inte hur mycket jag ska orka och klara av!

Vad gör jag här? Känns inte som jag riktigt hör hemma här, på denna planet. Hinner aldrig va glad och må bra en längre tid Innan nåt jobbigt måste ske. Jag mår så dåligt from September- April/maj och förra hösten fick jag artros och hade sinnesjukt ont, fick tjata på läkare och ortropeden för att bli trodd och få hjälp...

Denna höst börjar med att jag får reda på hemska nyheter.... varför? Varför är jag här, vad har jag gjort för hemskt/fel för att må så här och möta motgångar och svek hela tiden????

Jag måste ha varit fruktansvärd i mitt förra liv.
Jag menar och säger inte att livet ska va lätt men någon måtta får det väl va!? Jag VET att det finns dom som jag det värre just precis nu och jag är så ledsen för det men jag mår inte bättre för det. Jag är för känslig för denna värld!

Ser inget hopp riktigt nu, är så rädd, så rädd att förlora någon som står mig nära, att nåt hemskt kommer hända snart igen. Jag önskar att jag var starkare och mindre känslig och att jag kunde stänga av min hjärna ibland.

Det känns som att jag föddes för att vara andras slag-påse, för att testas till max men räcker det inte någon gång? Att ha både psykisk och fysisk smärta är väl tillräckligt? Ja, jag tycker faktiskt lite synd om mig just nu men mest synd är det om dom i min närhet, känner mig bara som en värdelös börda!

Ville bara få "prata av mig" gör bara så ont i mig just nu och förstår inte detta, livet, människor...

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig utan jag behöver få göra mig hörd, det gör som ofta ont inombords!

Livet ska inte vara enkelt kanske men jag trir att jag klarat av det bättre on jag inte var så oerhört känslig! Jag känner mig verkligen stark-skör och det är ju varandras motsatser så det blir lätt kaos inombords....

Lite av livet i bilder ❤

Jag har delvis "hittat hem"

Jag är en starseed!


https://www.gaia.com/article/are-you-a-starseed-27-starseed-characteristics-that-might-give-you-an-answer

Vad är en starseed?

Stjärnfrön är avancerade varelser som härstammar från avlägsna stjärnor och galaxer, vars uppgift är att hjälpa jorden till guldåldern. De är mycket utvecklade själar med en ofattbar mängd visdom som vilar i sin kärna. Och även om de kan komma från en avlägsen galax, ljusår bort, har de hittat ett nytt hem som bor här på jorden.

Stjärnfröer upplever en total amnesi med avseende på deras verkliga identiteter, men var och en kodas med en aktiveringsomkopplare. Varje "uppvaknande" är unik och kan variera från uppmätt och lugn till abrupt och intensiv. När de är aktiverade behöver Starseeds inte få veta vad de är, de vet i sig. De minns sitt syfte på jorden och var de kommer ifrån utan förklaringar behövs.

Även om det finns många olika övertygelser om Starseeds ursprung, är deras syfte klart; de är på jorden för att tjäna mänskligheten. De är inte här för att lära eller studera människor, utan för att hjälpa våra samhällen till en ny tid. Medan forskare alltid ifrågasätter tron ​​på Starseeds, kan de aldrig motbevisa deras existens.

Stjärnfrön ser, agerar och känner sig som vanliga människor, men de upplever en medfödd ensamhet och en längtan att återvända hem. Medan de är snabba att urskilja mänskliga agendaer, tycker de att mänskligt beteende är förvirrande och irrationellt och är motvilliga att involvera sig i samhället. En av de mest berättande Starseed-kännetecknen är deras känsla av äkta spänning när de lär sig att de kanske inte är mänskliga trots allt. De dras naturligtvis till begreppet rymdutforskning och ”science fiction” - från tron ​​på livligt liv i avlägsna galaxer till vetenskapen bakom stjärnfartyg. TV-program och filmer som ET, Star Wars och Star Trek ger komfort av skäl som de kanske inte kan uttrycka.

Kärnkraftsegenskaper

• Från en ung ålder har du haft en inneboende visdom som vanligtvis kommer senare i livet för andra människor.

• Du har fått höra att du är en gammal själ och du håller med. Du känner dig gammal till grund

• Oavsett var du är, har du alltid en känsla av hemlängtan. Du vet hur hem känns, även om du inte kan uttrycka det, och du vet att ditt hus inte är det. Detta kan till och med leda till depression i vissa fall.

• Även som barn har du alltid känt dig annorlunda, som om du är unik och andra inte kan förstå dig. Du känner dig delad från världen - som om det är en ständig strid av "dem" kontra "du".

• Du känner ofta moraliskt överlägsen andra, oavsett utbildning eller social status.

• Din känsla av empati är överväldigande.

• Du känner dig annorlunda än de omkring dig, men du har en naturlig lutning att förhålla dig till deras kamp.

• Din fysiska kropp är en gåt för läkare. Det fungerar annorlunda än alla andras och den medicinska världen kämpar för att förstå det. Detta kan manifestera sig på så små sätt som en lägre kroppstemperatur än genomsnittet eller oförmågan att motstå värme.

• Du är otroligt intelligent, men uttråkad lätt av traditionella akademiker.

• Du har haft en paranormal eller psykisk upplevelse. Du kanske har sett ett spöke, hört andras tankar, haft drömmar som blev verklighet etc.

• Du känner att du har ett syfte eller uppdrag att uppfylla, men kämpar för att hitta det du vill göra med ditt liv.

• Du saknar passion eller intriger för att verkligen ägna dig åt ett område och förstå livets banalitet.

• De fysiska begränsningarna i din kropp frustrerar dig ofta.

• Du känner som om du borde kunna göra mer men är irriterad av dina begränsningar. Detta beror på att Starseeds minns mycket mer frihet i sin fysiska form.

• Du har väldigt få vänner, men de som verkar förstå dig utan behov av förklaring.

• Dina drömmar är levande och exceptionella, och det vaknar aldrig liv att vakna upp. Ofta kommer dina drömmar att verka andra världsliga - som om ditt sinne har skapat ett helt separat universum.

• Andra är ofta försiktiga med dig eller känner dig obekväm i din närvaro. Människor vet instinktivt att du är annorlunda, men kämpar för att verbalisera varför. Du kanske till och med känner dig isolerad i din egen familj.

• Djur litar på dig och dras naturligtvis till dig. Du förstår dem så att det känns som om du kan kommunicera. Detsamma gäller för spädbarn och små barn. De tycker att du är fascinerande och verkar fascinerad i din närvaro.

• är intresserad av andlighet men se det gudomliga bortom böcker och religion. Du kanske inte kan sätta ord på det, men du har en djup förståelse för att andlighet alltid har varit en inre del av dig.

• Du dras till metafysik och vetenskapen bakom andra världar.

• Även om dina drömmar är exceptionella har du alltid haft svårt att sova.

• Du har en naturlig förmåga att få andra att må bättre - oavsett om det är medicin eller ord. Främlingar kommer ofta att öppna sig om sina problem utan att ens inse det.

• Människors första intryck av dig är ofta lugnt eller kallt, men när de lär dig känna de dig som en av de mest kärleksfulla människor som de känner.

• Du undviker stora folkmassor och har svårt att hantera människor i stora doser - även vänner. För dig är människor överväldigande och deras känslor och handlingar verkar kaotiska.

• Du har en förmåga att känslomässigt eller andligt växa mycket snabbare än de omkring dig. Din moralkänsla håller dig jordad, även när du får känslor som är svåra för andra att hantera.