När allt rasar.....

 För ca 1 år sen rasade jag.... Igen. Samtidigt träffade jag mitt livs kärlek, Simon. Vi träffades för ca 2 år sen och jag var överlycklig då jag levde i ett förhållande utan samliv överhuvudtaget. Tryggt och lugnt där jag hade kontroll på allt, vi levde ihop som vänner och jag som i alla mina relationer levde mitt egna liv. Vi hade ingenärhet, ingen humor trots det så älskade vi varandra men som vänner. Jag hade det bra.

Jag lämnade det förhållandet för Simon, hade på så många år inte upplevt kärlek, har inte varit kär i mina tidigare förhållanden förutom en gång och det förhållandet var många år sen och jag blev väldigt bränd, sårad och trasig när det tog slut. Efter de har jag inte släppt in någon och inte heller varit kär, trott att jag varit kär....

När jag träffade Simon så föll jag pladask. Hans leende och hans fina, djupa, snälla ögon fick mig på fall. Vi fann varandra direkt. Från den dagen har vi hällt i hop. Oskiljbara och jag fick uppleva passion, skratt, äventyr, villkorslös kärlek igen! Vi flyttade ihop snabbt och vi har haft mycket roligt men även mycket utmaningar och motgångar bara på 2 år. Jag vill tro att det gjort oss starkare.

Jag har svårt att förklara och beskriva med ord hur lycklig men också livrädd jag var och är över att känna detta för någon igen och släppa in en människa. Jag har nästan ingen tillit till människor. Jag fann trygghet i mina djur och det är dom som fått mig att orka och vilja leva. Jag stöter bort människor jag kommer nära och jag förstod inte riktigt hur illa mitt tidigare förhållande gjort mig. Han gjorde mig inte ledsen medvetet eller med vilja utan vi växte ifrån varandra... Eller han från mig och mitt hjärta brast när vi gick skilda vägar. Vi var dock vänner i några år och vi fanns alltid där för varandra men pga olika saker så höll inte vänskapen och nu finns han inte längre i livet.

Jag bodde i Umeå när jag träffade Simon och för snart 2 år sen flyttade vi till hus i bygdsiljum. Jag trivs där mestadels men jag lämnade min trygghet och vänner och bekanta. Jag hade 2 hundar när vi träffades som båda med bara några månaders mellanrum gick bort pga ålder och sjukdom. Mycket förändringar hände samtidigt och på detta började jag försiktigt trappa ut en medicin och det var då jag började må sämre igen...

Innan jag träffade Simon så hade jag några år tidigare gått i terapi och fått bra hjälp, KBT, trauma behandling och nya mediciner och skrevs ut från psykiatrin år 2015. Jag mådde bättre än någonsin och kände mig friskare än nånsin. Helt frisk från min sjukdom blir jag inte och efter det har jag haft mina svackor men dom har inte varit lika tuffa och hanterbara. Sen som sagt för ca 2 år sen började jag trappa ut en av mina mediciner pga vikten då jag kände mig så stark och hög på kärlek vilket jag ångrat djupt. Började sova sämre, mer upp och ner i känslor och humör, mer ångest så jag höjde den nästan upp till full dos igen men har inte blivit riktigt bra. Jag har ju mina diagnoser som jag fått lära mig att leva med. När vi flyttat och jag landade i nya huset och i bygdsiljum så kom som allt ikapp mig och jag kunde inte fly så som jag gjort hela mitt liv. Vi tog en omplacerings hund som krävde väldigt mycket och jag hade egentligen inte orken för honom då. Han med av allergi och var väldigt stressad och jag klarade inte av det och pga allergin fick han somna in förra året. Jag var jätte nere och kände att jag måste kontakta psykiatrin igen. Jag fick lov att byta psykiatri pga dåligt bemötande av en läkare på Umeå psykiatri och tänkte att jag ska vara modig och börja om på en ny klinik. Jag fick tillslut träffa en läkare där och jag blev tillfrågad och erbjuden T S-behandling. En ny behandlingsmetod främst för personer som lider av depression. Jag var tydlig med att jag känner mig nerstämd och inte deprimerad då jag haft flera riktigt djupa och svåra depressioner tidigare i livet.

Här var jag, i ett nytt förhållande, vi håller fortfarande på att lära känna varandra med allt vad det innebär, och ny bostad, mina hundar som var min största trygghet var borta, jag mådde sämre, jag blev dåligt bemött på psykiatrin, inga vänner eller bekanta i min närhet osv....

Jag blev ju som sagt ovan erbjuden TMS-behandling som är väldigt ny inom psykiatrin i Sverige och det utförs bara på 3 ställen i Sverige ännu. Jag sa till läkaren att jag skulle tänka på saken och jag är ju väldigt rädd av mig för nya saker, mediciner osv men tog mod till mig att tacka ja.

Ångrar mig djupt. Jag började behandlingen i oktober 2021 och fick avbryta efter halva tiden pga att jag började må ännu sämre. Jag fick inget stöd eller någon uppföljning från läkarna eller från personen som utförde behandlingen. Allt rasade inom mig och jag förstår inte varför! Vad hände!? När jag frågade om detta, om varför jag mår sämre så fick jag inget svar. Det hela kändes ogenomtänkt och så obeörövat. Kände mig som en försökskanin, som att man experimenterade med mig. När jag berättade för personen som utförde behandlingen att jag inte klarar av att fortsätta så frågade jag igen varför det blev som det blev...

Hen svarade att TMS är jätte effektiv på patienter med depression men även mot ångest och Hen pratade på om hur bra det är för personer med depression då man då är avtrubbad och som avstängd osv.... Jag sa då att jag lider av ångest, PTSD, GAD, OCD framförallt och behöver stänga ner hjärnan så att säga, då skrattar Hen till och blir nervös och obekväm och mumlade något i stil med:, "Ja, jo OCD och PTSD är ju såklart lite annars" Det var svaret jag fick och på detta skrattade han till och tyckte att det hela var lustigt!

Jag blev förstörd av detta, totalt och för 1 1/5 månad sen mådde jag sämre än på många år. Haft och har ännu sämre sömn, panikångest, känner av PTSD n och OCD n mer än nånsin på många år. Medicinerna hmöer inte lika bra som innan detta och jag känner mig förstörd.

För 1 1/5 månad sen mådde jag så dåligt att jag bara ville dö, vaknade med ångest och panikångest och somnade med ångest och panikångest. Jag sov knappt, jag var konstant livrädd och otrygg, fixade inte att äta eller knappt att ta mig ut ur huset.... Jag väntade och väntar fortfarande på terapi på psykiatrin, står i kö. Jag var nära flera ggr att lägga in mig själv på psyket vilket jag aldrig tänkt förut, då jag vet hur miljön är där. Jag har klarat mig ifrån det i alla år men denna gången kändes det som att det var nära att hända. Men jag tog mig igenom detta med hjälp av främst mig själv och Simon och mamma. För första gången i mitt liv och i en relation så öppnade jag mig helt för min parter och min mamma för jag skulle ha gått under annars. Har alltid hållit det mesta inom mig, inte vågat eller kunnat eller känt den tilliten att berätta när jag mår dåligt och be om stöd och tröst från nära och kära men denna gången hade jag rent ut sagt inget val.

Nu vet min familj och Simon hur fruktansvärt dåligt jag mådde, mina innersta tankar och mer om mina diagnoser. Simon har varit och är ett otroligt stöd men rädslan att bli och vara en börda för alla är djupt intotad i mig. Förmågan att be om tröst och stöd är dålig. Vill inte belasta någon för mycket. Ständig rädsla att bli övergiven osv...

Men jag kände att nu, 41 år gammal så tänker jag berätta och försöka känna tillit till nära och kära. Jag har senaste veckorna mått mer stabilt och sover något bättre. Går på bedömnings samtal på psykiatrin för ev terapi. Jag har det fortfarande kämpigt och mycket oro inom mig och sover dåligt och vaknar i princip varje natt efter ca 2 timmar av en panikångest attack. Jag försöker verkligen att va positiv och glad men det är svårt när ångesten är hög och man är konstant trött och har smärta i kroppen. Jag försöker tycka om mig själv mer och ta hand om mig själv bättre. Jag håller på att sluta skämmas över min sjukdom och tillåta mig att må som jag gör och inte utsätta mig för något jag inte mår bra av. Panikångest har jag inte lidit av sedan jag var tonåring fram till ca 22 års åldern men nu ofta. Jag gör allt jag kan göra på egen hand för att må bättre. Öppnar mig mer, våga visa och säga som jag känner och hur jag mår, mediterar, motionerar och äta nyttigt.

Jag är så förtvivlad över att det blev så här, trodde aldrig att jag skulle må så här dåligt nånsin igen, ja visst svackor, ja men inte som det var för några veckor sedan. Jag känner att jag inte orkar så mycket mer nu. Har kämpat med min sjukdom i så många år, jag vill leva men känner ofta att jag inte vet om jag orkar....

Jag är som i chock. Jag har försökt hitta information om TMS och dess biverkningar men det står i princip ingenting förutom att man kan få ont i huvudet och bli trött och att det ges mot depression.... Hur kan man utföra en behandling som man knappt vet något om!? Jag har tappat tilliten till psykiatrin samtidigt som jag behöver dom. Jag har grubblat på detta i månader och jag tror själv att TMS:en stimulerade nåt område i hjärnan som utlöste något som gjorde att det jag trodde var behandlat och färdigt med kom åter. Det är det ända jag kan komma fram till. Något blev väldigt fel. Ingen läkare vill och kan inte svara på mina frågor kring detta. Jag får helt enkelt leva med detta och hoppas att jag får rätt hjälp framöver. Medicinen jag fick 2015 hjälpte mig mycket, det blev mer lugnt och stilla i huvudet och nu har plötsligt locket öppnats igen och jag känner mig så skör och så som jag mådde innan medicinen och trauma behandling. Känns som att medicinerna inte riktigt hjälper längre.

Jag vet inte hur jag ska orka men kämpar på. Jag har klarat mig igenom mycket jobbigt och tagit mig igenom många depressioner och hemska händelser så jag borde känna mig stark nog att ta mig igenom detta men jag känner inte det. Jag är trött. Jag är livrädd över att jag inte kommer må stabilt och riktigt bra nånsin igen.....