Atros, leva med smärta.

Jag har haft ont hela hösten och åkt till akuten, varit till flera jourläkare, bytt läkare, bytt vårdcentral 3 gånger och inte blivit hörd och inte blivit tagen på allvar. Började i samband med detta må jätte dåligt.

Jag är ju van med psykiskt lidande/smärta men inte alls med fysisk smärta, aldrig behövt ta alvedon ens!

För ca ett år sedan så avslutades min kontakt på psykiatrin på ångestmottagningen efter terapi i stort sätt hela mitt liv, första gången var jag 6 år. Jag mådde bra när jag avslutade terapin och fick dom senaste 5 åren behandling för min PTSD och min ångest och mitt tvång. Jag har ärr från min barndom ännu, jag har fortfarande ångest men jag vet tack vare den proffisionella hjälpen på psykiatrin lärt mig att hantera ångest bättre och jag förstår varför, hur, var, när och bara ca ett år senare får jag artros och det känns som att jag är tillbaka på ruta ett!

Jag vet inte hur jag ska hantera detta, smärtan, saker jag orkade tidigare gör jag inte längre, deppig, ännu svårare att sova, mindre driven och mer still, irriterad, ständigt ont, klarar inte av vissa saker längre. Jag vet att jag inte är ensam i detta men det känns som det. Jag är rädd och orolig för hur framtiden ser ut och kommer bli, kommer jag kunna gå, ha hund osv. Har en massa katastroftankar! Det känns som atr jag är i ett mörker och hittar inte ut.

Jag har börjat artros skolan nu och hoppas att det ska hjälpa både psykiskt och fysiskt.
Det var längesen jag var så när nere. Jag är ständigt utmattad och lat. Saker som förr var så enkla känns nu så tunga och besvärliga. Jag känner mig så misslyckad och dålig. Jag är ju inte den som tar det lugnt, som sitter still mer än nödvändigt, jag brukade se fram emot att gå ut och göra saker men nu vill jag inte oftast då jag vet att det kommer göra ont.

Har slutat med dom starkare smärtstillande tabletterna då magen kraschat och för att inte levern ska fara illa. Har haft dubbelt så ont dessa dagar och nån alvedon har jag fått ta men det hjälper inte alls. Det är ett under om jag blir gammal med tanke på alla mediciner jag äter, stress och sömnbrist. Det senaste året har varit riktigt jobbigt, motgång på motgång. Sjuka hundar, kärvt ekonomiskt, min smärta och alla besök till läkare m.m. Det har även varit ljuspunkter, jag har kontakt med min mamma och mina bröder igen, är så tacksam och lycklig över det!

Om du misstänker att nåt i din kropp är fel så sök hjälp i tid, kämpa på! Jag visste att nåt inte stod rätt till. Jag blev inte ens trodd av sjukgymnasten eller ortopeden! Dom lyssnade inte ens på mig, läkare skrev ut mediciner utan att ens veta vad som är fel och chansade. tog flera månader innan min nuvarande läkare skicka mig till röntgen och tog massa prover på mig.

Kram!