Det här är Ronja! Ronja var och är min själsfrände och det bästa som hänt mig Hon kom till mig när hon var 10 veckor och gick bort 2013 nästan 12 år gammal. Hon är så saknad. Jag flyttade till Kiruna när jag var 18 år på grund av min dåvarande pojkvän. Jag hade så svårt att känna mig hemma och trivas där och hade bara pojkvännen och hans familj. Jag hamnade snart i en fruktansvärd depression, en av de värsta jag haft, jag mådde skit rent ut sagt. Jag tog då kontakt med psykiatrin för första gången i vuxen ålder för jag behövde hjälp.
Jag fick tid hos en skötare relativt snabbt och påbörjade regelbunden terapi. Jag kände mig så oerhört rädd, otrygg och framförallt ensam! Det var svårt att få nära vänner och jag hade inte den bästa kontakt med mig egna familj, det var så oerhört turbulent i mitt liv. Jag kände inget riktigt stöd från någon. Jag led av svår ångest och panikångest och PTSD och kunde inte hantera det alls. Drack alkohol en hel del och var inte alls rädd om mig själv. Jag fick ätstörningar och blev erbjuden att komma och under veckorna på ett boende för dem med psykisk ohälsa, jag tackade ja för jag höll på att krascha fullständigt.
Efter 6 månader var jag klar med terapin och var tillbaka i vardagen igen, jag jobbade men allt kändes tomt, nåt saknades och jag mådde inte så värst bra. Hade en hund när jag var 14 som omkom i en husbrand som jag var med om när jag var 14 och ville så gärna ha en hund igen så ja och pojkvännen skaffade Ronja!
Jag minns så tydligt den dagen jag hämtade henne, det var den lyckligaste dagen i mitt liv och kommer alltid vara! Vi fann varandra på en gång, det sa klick och från och med den dagen så var det vi mot världen. En mer trygg, klok, stabil, snäll, trofast hund och vän får man leta efter. Ronja och jag var tillsammans hela tiden och efter en tid så fick jag struma och gick in i väggen och hamnade i en djup svacka igen och igen och igen. Ångesten höll på att ta livet av mig och jag kände ofta att jag ville ge upp men jag kunde inte lämna Ronja. Hon har verkligen räddat mitt liv! Det var bara jag som dög för henne, hon ville bara vara med mig, hon gav mig så mycket skratt och kärlek, hon har lärt mig så mycket och öppnade en helt ny värld för mig. Genom Ronja lärde jag känna lite hundfolk.
Vi har upplevt så mycket tillsammans, både motgångar och medgångar. Hon var bäst! Hon var en stark karaktär, väldigt ståtlig och envis men så samarbetsvillig och trofast och så lugn. Jag kommer sakna Ronja så länge jag lever och jag sörjer henne ännu. Det är svårt att leva vidare utan henne vid min sida även om jag vet att hennes själ är hos mig men vill lukta på henne och pussa på henne, mitt hjärta är så saknad!
Det absolut värsta jag varit med om är att ta farväl av mina systrar och Ronja. Går inte beskriva med ord så svårt och hemskt det var! Jag visste att det skulle bli svårt men inte så svårt, kan inte förstå att jag klarade av att sitta där men henne och se hennes själ lämna hennes kropp. Jag mådde så dåligt att jag var nära på kräkas fler gånger. Jag får fortfarande panik när jag ser hur hon inte vill lämna mig, inte ville dö och när hon drog sin sista suck! Blir så rörd av att berätta om detta, mitt hjärta blir aldrig helt igen efter´detta. Jag skulle inte orka leva om det inte vore för att jag vet att jag kommer att få träffa henne igen. Hon var hela mitt liv, min värld, mitt allt. Utan henne blir jag aldrig hel igen. Kommer aldrig känna så här starkt för nån igen, hon kom till mig av en anledning och det var för att jag skulle orka leva och kämpa för att börja må bättre, för det är jag universum och Ronja evigt tacksam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar